The end

Känner nu att jag borde ha skrivit tidigare i veckan för jag vet inte riktigt var jag ska börja berätta. Börjar nog med slutet ändå; den stora finalen i fredags när alla grupper visade upp sina gestaltningar. Va kul det var! Intressant att få se vad alla andra gjort och höra responsen. Men det roligaste var nog ändå att visa upp vår performance. Trots lite teknikstrul blev det en succé! Publiken tyckte verkligen om den och en sa t om att det var det bästa hon sett på länge. Det var också roligt att höra att alla hade olika tolkningar av vem gula mannen och alla andra var. För det har ju vi inom gruppen också! Att höra responsen efteråt var som en stor självförtroendekick! det kändes så bra! Den responsen är mer värd än alla MVG i världen ;) Vi lyckades beröra och starta en diskussion om "tejparna". Hade vi bara pratat om "tejparna" (vilket jag har försökt göra när jag har berättat för vänner om vår performance) hade vi nog inte berört hälften så mycket. Det visuella intrycket, ljuden, ljuset och även lukterna ger ett djupare intryck, det talar sina egna språk som kompletterar det verbala språket. Att låta så många sinnen som möjligt vara aktiva tillför en ny dimension till det hela.

Därför tycker jag det är viktig att låta barnen i skolan få använda sig av alla möjliga utrycksformer så att de får chansen att lära sig uttrycka sig och tolka de olika textvärldarna (i det vidgade textbegreppet). Och det är även viktigt att de får chansen att uppleva olika texter så som teater, musik, bilder mm.

Allt prat och alla frågor vi höll på med förra veckan gav verkligen resultat (och det visste jag väl egentligen att det skulle göra fast jag hade svårt att se det då). Den sista veckan har känts mycket bättre, vi har övat övat övat, men jag såg målet och kunde förstå att vi snart skulle visa upp det här och det kändes bra.

Vi har också fortsatt med de sokratiska samtalen. En tjej i publiken sa att det märktes att vi arbetat med det, lite kul att höra- det blev som ett kvitto på det jag trott. Jag tror vi har fått en ökad förståelse för att alla tänker olika och har olika tolkningar av en text och att det är okej, att det till och med blir intressantare så. Utan de här samtalen hade vi nog inte varit lika sams som vi har varit. Jag är grymt imponerad över att 14 personer har kommit så pass överens som vi har gjort. Men så har vi tillåtits ha våra olika tolkningar av vad performancen vill säga. Jag har fått tillbaka tron på grupparbeten och att det går att samarbeta med folk som man från början tror är helt olik en själv. Det känns bra att ha den vetskapen när jag kommer ut och ska ingå i ett lärarlag, och även när jag själv ska leda en barngrupp och få en bra sammanhållning och ett klimat där alla känner att de blir respekterade för sina åsikter.

En sak till som är bra med de sokratiska samtalen, framförallt för mig, är själva samtalsformen med en lättare inledande fråga som alla får svara på. För mig är det lättare att komma in i samtalet om jag får ordet. Jag är dålig på att ta ordet. På det här sättet kommer jag in i samtalet och då är det lättare att fortsätta prata. Man ska även sätta upp personliga mål för sig själv och mitt har varje gång varit att prata mer, att känna att jag har lika stor rätt som någon annan att ta ordet och säga det jag tänker på.

Veckan började kl 9 i måndags med ett sokratiskt samtal. Klockan 10 kom K in och blev imponerad över att vi satt där och redan hade börjat. Och när jag tänker på det så är det rätt ovanligt att man börjar tidigare och ger sig så hän sitt skolarbete. Kanske för att det här inte känns som "skolkarbete" utan som något jag gör för mig och för gruppen för att vi ska utvecklas? Jag har genom hela lärarutbildningen fått höra att lärande ska vara lustfyllt för att lärande ska ske och att eleverna måste vara engagerade. Det här har varit båda och så har jag verkligen lärt mig massor. Vi har fått ta stort eget ansvar och vi har gjort det. Jag har nog lärt mig driva projekt framåt och förlita mig på mig själv och gruppen inte på någon lärare. Det var inte för K's skull som vi satte upp den här performancen, det var ju för vår skull. När man skriver tentor känns det ofta som att jag gör det för läraren skull. Jag tror det var en tjej i publiken som sa att det spelar ingen roll vad man får för resultat på en tenta, det som är viktigt är vad man lärt sig, och på samma sätt är det processen fram till den färdiga gestaltningen som är det viktiga.

Jag kommer verkligen sakna den här kursen nu när jag ska ner till pedagogen igen och sitta still i en bänkrad och lyssna, lyssna, lyssna, läsa, läsa, läsa och skriva lite på slutet... Jag hoppas att jag kommer tillbaka till HDK i höst och gör mitt examensarbete. Och jag längtar tills jag får komma ut till en egen barngrupp och kan ge dem samma skaparglädje och tro på sig själva så som den här kursen har gett mig.