Förra fredagen började vi planera vår performance. Utifrån våra skulpturer skulle vi nu tillsammans skapa något nytt; skapa en performance. Min erfarenhet av performancekonst är begränsad och det lilla jag sett har varit allt för konstigt för min smak (en man som spyr på scenen och sen tänder eld på sig själv) så när vi fick den här uppgiften började jag skratta lite för mig själv. Vart ska det här leda???

Men när vi träffades i gruppen började idéerna genast sprudla och vi kom igång på en gång. Det var roligt! Jag vågade ha roligt och säga det jag tänkte. Det är inte alltid jag känner att jag vågar det. Jag tror det beror på gruppen är väldigt bra och jag känner mig trygg att misslyckas. Vi har lyckats skapa ett tillåtande klimat i gruppen :)

I tisdags visade vi upp vårt verk och det kändes bra! jag tycker att vi hade gjort ett bra jobb och var inte alls nervös för att gå upp på scenen. Det var väldigt kul att se vad de andra grupperna gjort. Och alla grupperna var så bra!

Det är häftigt hur vi på bara några veckor gått från några ord (associationsträden om samhälle och berättelse) till en hel performance. Jag tror att K's upplägg att inte berätta vad nästa steg är har varit väldigt bra. Jag har kunnat gå in i processen och inte oroat mig för vad det ska leda till. K har hela tiden lotsat oss vidare, hjälpt oss vidare till nästa utvecklingszon:) Hon sa själv att hon var rädd att hon släppt iväg oss på för hal is när vi skulle göra vår performance, men jag tycker hon släppte oss i rätt läge. Vi var redo för den här utmaningen och vi löste den!

I torsdags började vi arbeta i helklass med att göra en performance tillsammans. Alla olika små-performance som ska bli något nytt, en ny helhet utifrån delarna. Jag var lite rädd för det här steget då jag har haft dålig erfarenhet av att arbeta i stora grupper, men jag blev så positivt överraskad! Vi var så överens om vad vi ville och det var så himla skönt. Jag gick hem igår och var så glad :)

Den här veckan har vi även fortsatt med de sokratiska samtalen. De börjar klarna lite mer nu vad det är de handlar om, men jag är inte helt klar på skillnaden mellan inledningsfråga och tolkningsfråga... Idag fick jag och P hålla i ett samtal tillsammans. Vi valde ett självporträtt av Frida Kahlo. Det var roligt att få hålla i det, men lite svårt. Jag kände att det var en del trådar och tolkningar som försvann och andra som lyftes fram mer. Det var svårt att ge alla lika stort utrymme. Så det är bra att vi får öva på det här för jag tycker verkligen att det är en bra arbetsform. Vi lär oss lyssna på varandra samtidigt som vi lär oss läsa bilder. Kanske är det för att vi haft dessa samtal som vi kommer så bra överens och inte försöker köra över varandras idéer? (vilket är min tidigare erfarenhet av konstnärliga projekt i stora grupper).

Att kunna läsa bilder är viktigt idag då vi möts av bilder hela tiden. Yvonne Eriksson skriver i Pedagogiska Magasinet (nr 4, 2009) att bilder bär på tysta budskap och att det är först när vi verbaliserar bilderna som deras budskap kommer upp till ytan. Det är när vi pratar om bilderna som det uppstår en dialog och kunskapsöverföring. Bilder består av ett eget språk och vi måste lära oss läsa det. Genom de sokratiska samtalen övar vi oss på att formulera vad det är vi ser i bilden, och det blir även tydligt att bilder är tolkningsbara och betyder olika för olika personer. Men de sokratiska samtalen tycker jag går längre än bara lär oss läsa bilder. Med de sokratiska frågorna finns utrymme för att lämna bilden och prata om större frågor som kanske inte skulle komma fram om man inte hade bilden som ingång och stöd...